Hierarkier och utveckling

Vuxenutveckling är ett intrikat forskningsområde som påvisar hur vi människor utvecklas genom hela livet och organiserar vår syn på tillvaron i olika stadier av komplexitet. Det finns många modeller över hur denna förändring ser ut, alltifrån matematiskt orienterade system som beskriver hur vi kan koordinera alltmer komplexa enheter (MHC) till mer holistiska modeller som redogör för självets transformation från att vara inbäddad i sina tankar, känslor och upplevelser till att kunna ta perspektiv på det som händer (subjekt-objektteorin).

Egentligen kan vuxenutveckling sägas vara personlig utveckling med vetenskaplig grund, (till skillnad från alla populärvetenskapliga alster som ofta bara replikerar det andra säger och bygger sina slutsatser på anekdoter eller framgångshistorier). Och enligt denna vetenskap har alltså människor kommit olika långt i sin personliga utveckling, en del kan till exempel inte administrera sina känslor eller se hur andras annorlunda värderingar kan vara befogade. Detta uppenbara konstaterande kan likaledes vara upprörande då vi värderar människor hierarkiskt genom denna kommentar. Dock tror jag att det är en ofrånkomlig aspekt och kanske är vårt spontana ogillande också en effekt av att vi till viss del är inbäddade i den politiska korrektheten som säger att hierarkier är något negativt. Möjligtvis är en hierarkisk syn på personlig utveckling en nödvändighet om vi vill skapa någon meningsfull modell över mänsklig utveckling. Utan en hierarki skulle det inte finnas ett framåt att förändras i riktning mot. Däremot behöver inte hierarkin laddas med värdeord som bra och dåligt, precis på samma sätt som vi hierarkiskt ordnar barnens skolgången efter mognadsgrad (ålder) utan att fördenskull säga att yngre barn är sämre människor än äldre barn. Med uttrycket livslångt lärande kan vi istället flytta fokus till att alla alltid förändras och med vuxenutvecklingens hjälp får vi ett ramverk att organisera detta lärande omkring. Energi kan då frigöras till skapa konstruktiva diskussioner om hur lärande och personlig utveckling på bästa sätt kan uppmuntras och stödjas, såväl för barn som för vuxna.

Lycka i stunden

För många människor är lycka något eftersträvansvärt. En del ägnar stor kraft och energi på aktiviteter som de tror ska generera lycka. Det kan vara värt besväret att betänka likheterna och skillnaderna mellan lycka i livet och lycka i stunden.

Det finns de som lägger ner stor viljekraft på aktiviteter som de hoppas ska leda till lycka i livet (arbete, projekt, träning). Givetvis kan nämnda sysselsättningar frambringa lycka i livet och i stunden men för en del är de bara medel för senarelagd lycka. Kanske känner du någon som högpresterar, stressar och driver sig hårt hela året för att kunna åtnjuta en lång och välbehövd semesterledighet. Egentligen ingenting märkligt, konstigt eller negativt med det, kanske du och jag tycker. Men om vi utökar tidsfönstret något och tänker oss en person som jäktar genom hela livet fram till 65 års ålder för att sedan åtnjuta en lycklig pension, förändrar det vår bedömning?

Jag har funnit det värdefullt att arbeta med tidsfönster som ett symboliskt redskap för värdering. Ofta kan vi nämligen fastna i ett givet tidsperspektiv och inte tänka utanför veckan/månaden/året. Ett klassiskt exempel är när vi känner stor sorg inför en misslyckad arbetsuppgift på arbetet eller i skolan. Sorgen ökar vid ett inskränkt tidsfönster då vi missar kunduppdraget eller får sämre delbetyg än väntat. Men om vi orkar dra ut tidsperspektivet till att omfatta 10 eller 20 år kan ledsamheten mista sitt grepp om oss då vi ser saken utifrån andra tidsparametrar med andra värden. Generellt sprider ett stort tidsfönster mer ljus över våra grundläggande värderingar i livet än då vi använder en liten glugg.

Illustrationen med tidsfönstret åskådliggör med tydlighet vilken roll våra tankar spelar vid upplevelsen av lycka/olycka. Detta visar också att lycka i livet (projekt för att uppnå lycka) kan kombineras med lycka i stunden. Låt mig ge några exempel på strategier för att nå lycka i stunden:

Skilj på smärta och lidande – vi har smärtsamma upplevelser, men lidandet kommer från våra sinnen. Smärta är en fysikalisk sensation som känns omedelbart. Lidande är en inre negativ monolog som åtföljer smärtan, tankar som vi spelar upp för oss själva om och om igen. Lidandet kommer alltid från dessa mentala konstruktioner och kan således manövreras även i smärtsamma situationer.

Träna stillhet och närvaro – vilket innebär att kunna stänga av den rådande potentiellt negativa inre monologen och bara observera. Tänk på att sinnet i sin ”vanliga” form ständigt värderar och ibland nedvärderar sig själv och andra med bedömande kommentarer som ”bra” och ”dåligt”. Dock har medvetandet förmågan att avbryta denna ström av betygsättande och istället endast iaktta och uppmärksamma det som sker utan evaluering.

Psykologisk forskning visar att om vi lär oss skilja på smärta och lidande samt tränar på stillhet och närvaro som medvetandeformer bidrar detta till större lycka i stunden. Vi kan då bättre manövrera vår sinnesrörelse och upptäcka lyckan i små vardagliga ting, såsom skönheten i morgonsolens magnifika skimmer. Detta frambringar i sin tur bättre förutsättningar att nå våra mål och uppnå lycka i livet.

Mening i livet

Vad vi anser vara meningen eller meningarna med livet är betydelsefullt och driver vårt engagemang och våra målsättningar. Vi kan också vara mer eller mindre medvetna om vad vi egentligen värderar högst. Det här utgör grogrunden för ganska allvarliga värdekonflikter då människors livsnormer står i motsatsförhållande till varandra.
Låt oss granska några alternativa levnadsstrategier.

Hedonism: Att leva och ha det bra. Njuta av dagen och ha roligt. Kretsar kring självet.
Materialism: Att skaffa så mycket som möjligt. Att vinna, bli känd, komma först och vara boss.
Altruism: Att ge så mycket som möjligt och göra världen till en bättre plats. Idealism och optimism.
Livism: Att leva så länge som möjligt. Ta hand om sig själv, visa måttfullhet och undvika risktagande.
Livskvantitet istället för livskvalitet.
Sensationalism: Att uppleva så mycket som möjligt. Äventyr, utforskningar, extremsporter och risktagande. Livskvalitet istället för livskvantitet.
Biologism: Genetisk nödvändighet. Förökning/spridning av gener. Genetisk förprogrammering.
Teism: Att tillbe Gud eller gudar. Vara helig, dygdig och göra gott med evigt liv som belöning.
Relaterad till idealism, altruism men också fundamentalism.
Psykologism: Självförverkligande. De sju stegen i Maslows behovstrappa. Ständig självförbättring.
Militarism: Överlevnad. Ser livet som en kamp och strid mot sig själv eller andra. Den starkaste överlever.
Kärlekism: Att älska och bli älskad. Motsatsen till hedonism. Kärlek som grunden för lycka och livstillfredsställelse.
Rationalism: Att veta. Kärlek till kunskap, fokus på filosofi och linjär logik.
Existentialism: Att hitta eller skapa sin egen mening. Erkänner livets absurditeter och välkomnar ångesten.

Kan du förstå en människa som använder en för dig främmande levnadsstrategi? Hur gör du om du hamnar i konflikt med en person som resonerar utifrån en helt annan livsnorm än du själv? Att kunna leva sig in i hur någon annan tänker och känner är alltså en ganska komplicerad uppgift. Du behöver förstå hur denna person organiserar sin syn på tillvaron.

Träna tänkandet

Thomas Jordan skrev för en tid sedan ett inlägg om ett synnerligen intressant forskningsprojekt. Det handlade om hur människor resonerar om viktiga samhällsfrågor. Deltagarna i undersökningen fick svara på frågor om varför fängelseinterner återfaller i brottslighet efter frigivning, vad som orsakar att barn misslyckas i skolan och orsakerna bakom arbetslöshet. Intervjuerna analyserades för att finna kunskap om hur människor tänker om orsakssamband och huruvida de reflekterar över hur man kan veta något om orsakerna. Bara mellan 9 och 22 % av deltagarna uppvisade ett resonerande tankemönster. Majoriteten av deltagarna visade tvärtom en förvånande hög grad av säkerhet över att deras teorier om orsakerna var riktiga.

Frågorna som deltagarna var så säkra att de visste svaren på är emellertid så komplexa att även experter inom respektive område saknar förutsättningar att ha säker kunskap. Fångars återfall i brottslighet, barns misslyckande i skolan och arbetslöshet är väldigt komplexa fenomen som har mångfaldiga och interagerande orsaker och effekter i många riktningar och som dessutom varierar mellan grupper och individer. Ändå var det bara en liten minoritet av vanliga människor som erkände denna komplexitet i sina svar. För det mesta var de så naivt säkra på att de visste svaren utan att ha reflekterat över om svaren skulle kunna se annorlunda ut. Detta visar med all tydlighet behovet av att träna tänkandet, dvs. att lära barn, ungdomar och vuxna hur man bildar underbyggda resonemang och uppfattningar. Annars är risken att en övervägande del av samhällsmedborgarna går på mental autopilot och tenderar att hemfalla åt fördomsfullt, diskriminerande och dogmatiskt tänkande, (vilket kanske redan är fallet om vi tar hänsyn till rapporter såsom den ovan beskrivna).

Tänkande hattar

Edward de Bono är känd för sitt arbete inom kreativitet och lateralt tänkande. Han är också upphovsman till en enkel och mycket väl fungerande metod för att åstadkomma mer effektiva möten. Ofta beror ineffektiva möten på att deltagarna agerar utifrån så skilda perspektiv att samordning försvåras. Tekniken för att motverka detta går ut på att lustbetonat styra deltagarnas uppmärksamhet. För att göra detta används sex symboliska hattar som leder tänkandet i en given riktning. Mötesvärden ber deltagarna använda en hatt åt gången och kan således koordinera den samlade tankekraften i rummet. Låt mig förklara ytterligare genom att beskriva hattarnas karaktär:

• Vit hatt – fakta och information (deltagarna identifierar nödvändiga informationsbehov och gör logiska nulägesanalyser)
• Röd hatt – känslor och upplevelser (deltagarna redovisar personliga tyckanden och vad deras intuition säger)
• Svart hatt – kritiska omdömen (deltagarna redogör för risker, problem och nackdelar)
• Gul hatt – positiva omdömen (deltagarna hittar orsaker till optimism, ser fördelar och är konstruktiva)
• Grön hatt – nya idéer (deltagarna använder lateralt tänkande och provokationer för att övervinna den svarta hattens problem)
• Blå hatt – den stora bilden (deltagarna diskuterar tänkandet i sig och använder metakognition)

Egentligen handlar denna metod om att ge struktur till mötesanordningen. Men inte bara struktur i form av en dagordning utan tekniken ger även stringens åt själva processen och hjälper deltagarna att kommunicera tydligt och verkningsfullt under hela mötet. Som konsult är det synnerligen intressant och tillfredsställande att se hur denna metod förenklar, förkortar och effektiviserar möten som annars skulle ha varit en orsak till frustration.

European Society for Research in Adult Development

(Bild: Gerth Hyrkäs)

Förra månaden hade jag privilegiet att delta på den första ESRAD-konferensen någonsin. ESRAD betyder som rubriken förtäljer Europeiska Sällskapet för Forskning i Vuxenutveckling. Vi var 22 deltagare från 10 länder, däribland deltagare från Tyskland, Portugal, Storbritannien, Belgien, Bulgarien och Iran. Första dagen bestod av presentationer som handlade om olika aspekter av vuxenutveckling och postformellt tänkande medan dag två inriktade sig på MHC [som jag har skrivit om här] med en workshop dirigerad av modellens grundare Michael Commons.

(Bild: Gerth Hyrkäs)

Under konferensen upplevde jag synnerligen intressanta möten och dialoger. Särskilt tillfredsställande var den förbehållslösa och öppenhjärtliga atmosfär som fanns mellan deltagarna, oavsett formell akademisk tillhörighet. Det är också fascinerande hur olika vetenskapsgrenar och forskningsdiscipliner kan korsbefruktas, något som uppmuntras inom vuxenutvecklingsfältet. Det fördes en del diskussioner om MHC:s plats inom vuxenutveckling. Själv är jag benägen att jämföra dess position med hur IQ förhåller sig till intelligens. Förr i tiden betraktades IQ vara detsamma som intelligens medan många nu ser att IQ bara är en del av det mångfasetterade begreppet intelligens [något som jag faktiskt för en tid sedan skrev om här]. Hur det än förhåller sig med detta vill jag skilja på förmågan till komplext och abstrakt tänkande (MHC) och jagutvecklingsnivåer. Jagutveckling har fokus på hur en människas förhållningssätt förändras från att en gång i tiden varit inbäddad i egna förställningar och andras förväntningar till att se sig själv med ett utifrånperspektiv och förmå navigera mellan och utanför sina vanliga roller i livet. Användandet av ett metasystematiskt språkbruk behöver således inte nödvändigtvis samexistera med ett välutvecklat själv, (se exemplet med Anders Behring Breivik).

Reflektionsförmåga och konflikthantering

En viktig del av vår konflikthanteringsförmåga ligger i möjligheten att reflektera. Jag har tidigare hänvisat till och skrivit om Thomas Jordans forskning gällande konflikter [här och här] och jag vill nu återge en förkortad och omskriven version av de personporträtt som finns i en av hans rapporter. Följande personer besitter olika grad av reflektionsförmåga och beskrivs i stigande ordning. Det handlar alltså inte om personligheter utan om en växande medvetenhetsgrad. Jämför gärna porträtten med dig själv och med personer i din bekantskapskrets.

Johan
Johans fokus i tillvaron är vad han själv har lust med och inte lust med. Han reagerar opportunistiskt, d.v.s. enligt vad som är till fördel för honom själv. Han bryr sig inte särskilt mycket om vad andra tycker och tänker om honom, om det inte påverkar hans möjligheter att få det han vill.

När Johan kommer i konflikt med andra är han omedveten om att hans egna tolkningar är subjektiva. Han tänker knappast alls på varför saker händer, utan lägger skulden på andra för de problem som dyker upp. Hans föreställningar om andra betraktas som obestridliga sanningar. Han kan exempelvis vara helt övertygad om att någon annan är en tjuv och totalt vägra att lyssna på vad andra har att säga i saken. Om han blir kritiserad blir han argsint och ger igen.

Gunnel
Gunnels fokus i tillvaron är främst att inrätta en dräglig och ordentlig tillvaro för sig själv och sina närmaste. Hon har mycket fasta föreställningar om vad som är rätt och riktigt och låg tolerans för avvikelser. De som ser annorlunda ut, har annorlunda värden eller beter sig annorlunda betraktas närmast som moraliskt förkastliga människor.

Gunnel är ibland mycket ohämmad i vad hon säger och gör i relation till andra. Hon kan vara mycket ovänlig i sin irritation över att andra beter sig dumt. Å andra sidan kan hon lätt känna sig hjälplös, eftersom hon saknar förmågan att hantera situationer och relationer som skär sig ordentligt. Hon har inte några stora livsmål utan fokuserar på att kunna inrätta sin vardag för sig och sina närmaste på bästa möjliga sätt.

Anders
Anders ser andra huvudsakligen ur ett förstapersonsperspektiv. Han kan inte reflektera över hur sådant som ledningsstrukturer, rollfördelningar och andras personligheter bidrar till att forma ett händelseförlopp, utan tenderar att lägga skulden på enskilda individer. Han har svårt att hantera när andra påpekar att han har gjort fel. Det enda sättet han kan komma ur sina negativa känslor är att få upprättelse genom att de som behandlat honom illa medger sina fel, ber om ursäkt och ger honom kompensation.

Anders vill inte ägna tankemöda åt att förstå motparten bättre, han är fullt upptagen med att tycka illa om henne eller honom. Till skillnad från Gunnel är han dock i viss mån medveten om att hans tyckanden är hans egna subjektiva åsikter. Han ger därför inte lika ohämmat uttryck för dem.

Karin
För Karin är det självklart att se konflikten i sitt sammanhang, d.v.s. vad det är för en slags arbetsplats, hur arbetsvillkoren är, hur ledningsstrukturen ser ut och inte minst hennes egen bakgrund; vad hon har för utbildning, vad hon gjort tidigare och hur hon hamnade på sin arbetsplats. Dessa omständigheter är viktiga för Karin, därför att de säger något om ramarna som är en del av förklaringen till varför konflikten uppstod.

Karin har alltså en slags inre kartbild som ger henne överblick och hjälper henne att orientera sig i det som händer. Ett centralt tema för henne är roller och rollfördelning. Hon är angelägen om att rollerna ska vara tydliga och reflekterar hela tiden över hur individerna förhåller sig i de roller de har.

Lasse
Ett framträdande tema i Lasses bild av konflikten är vad som händer med de informella rollerna och relationerna mellan inblandade personer. Medan Karin tänker på roller mest i termer av vem som har ansvar för vilka funktioner, så ser Lasse det som händer i termer av hur olika individer försöker skaffa sig vissa positioner i en grupp. Motpartens irriterande beteende ses alltså som en följd av inre processer som motparten kanske inte är medveten om.

Lasse uppmärksammar icke-verbala budskap, som kroppsspråk, tonfall och antydningar. Han ser sig själv som en aktiv del av konfliktförloppet och använder konflikthändelserna som spegel för att se sig själv. Han vet att hans egna tolkningar kan vara ofullständiga eller felaktiga och att han kanske har en falsk bild av sig själv. Han är benägen att söka upp andra och be dem ge sin ärliga bild av vad det är som pågår.

Elisabeth
När personer som Elisabeth hamnar i konflikter är det ofta därför att de har tankar om hur deras arbetsplats borde vara ordnad för att fungera optimalt i förhållande till samhället. Hennes bild av konflikten är mycket komplex. Hon väver samman organisationsstrukturer, förändringsprocesser, traditioner, kulturer, rollfördelningar och individers personligheter och tolkningsmönster. Hon kan se det som händer ur VD’s perspektiv, ur en gruppchefs perspektiv, ur ett tekniskt perspektiv, ur sitt eget personliga perspektiv och ur ett moraliskt perspektiv och dessutom integrera de olika synvinklarna i sin egen förståelse och tolkning.

Det är viktigt för henne att ständigt pröva sina egna tolkningar, mål och värden och hon förväntar sig att hon själv kommer att förändras. Hon kan agera mycket prestigelöst och ställa sig i centrum om hon tycker det behövs eller ta ett steg tillbaka, om hon tycker detta bättre tjänar den goda saken. När hon hamnar i en konflikt så funderar hon över hur hennes motpart fungerar, i syfte att anpassa sitt eget förhållningssätt så att motparten ska kunna agera så konstruktivt som möjligt.

Kroppslig träning

Kanske inte alla läsare av denna blogg känner till min passion för kroppslig träning. Här ovan ser ni mig hemmastadd på Kristianstads Atletklubb, ett ställe som jag tycker mycket om. Kroppsbyggning är en väsentlig del av min tillvaro. Så varför handlar då denna blogg inte om träningstips, kostråd och annan vägledning för att uppnå kroppslig nöjsamhet? Jag vill på intet sätt nedvärdera alla professionella inom kroppsvård men för mig har främjandet av den fysiska hälsan under många år varit ganska självklar. Givetvis behövs det professionell handledning utifrån om någon vill satsa på en elitkarriär som exempelvis kroppsbyggare, gymnast eller sprinter. Men för vardagsmänniskan tror jag inte hindren att sköta sin kroppsliga hälsa ligger i bristfällig fackkunskap utan i psykologiska motståndsfaktorer.

Detta är anledningen till varför jag skriver om sådant som vuxenutveckling, förändring och självinsikt. Jag tror nämligen att kunskapen om hur man bör träna och vilken sorts mat man bör äta för att må bra finns tillgängligt hos gemene man. Däremot tror jag inte många känner till vad personlig utveckling egentligen är och på vilket sätt vi bär runt på ett psykologiskt immunförsvar mot förändring [som jag har skrivit om här och här]. Dessa faktorer är ofta de verkliga hindren till att någon inte lyckas med sin träning, viktnedgång eller annan beteendeförändring.

Vargen inom oss

Inom populärpsykologin har NVC [som jag tidigare skrivit om här och här] beskrivits som giraffspråket då ansatsen är att tala utifrån behov (hjärtat) och samtidigt vara medkännande genom att se den andres önskningar (att se bortom det omedelbara). Bilden är talande då giraffen har ett hjärta på 12 kilo som pumpar 60 liter blod genom kroppen varje minut och en hals på två meter. Motsatsen är vargspråket som grundar sig på följande bekymmersamma antaganden:

• Min sanning är hela sanningen
• Andra måste vara överens med mig
• Andra ser saker så som jag gör
• Andras erfarenheter är ogiltiga om de inte stämmer med mina egna

Människor som nyttjar vargspråket tenderar också att lägga skulden på andra för hur de mår och hitta syndabockar för varför saker och ting går snett. Giraffspråket generar förståelse och empati medan vargspråket avskärmar och frammanar aggressivitet. Som människor har vi möjligheten att utveckla ganska extrema former av ömse språk. Språket är avgörande för tankeförmågan och grunden för kommunikation och samarbete, men tänk vilken motsatt verkan den kan ha.

Psykologisk forskning eller förutfattad mening?

Tycker du att överviktiga människor har andra eller kanske sämre karaktärsdrag än normalviktiga? Om du ger till känna en sådan åsikt bedöms du förmodligen av många som fördomsfull. Men om du säger samma sak i rollen som psykologiprofessor med starka statistiska uppgifter om hur vikt och karaktärsdrag förhåller sig till varandra, har det då med fördomsfullt beteende att göra?

Det är slående hur statistisk psykologisk forskning i sina resultat kan likna en fördomsfull människas förförståelse. Skillnaden är att den psykologiska forskningen grundar sig på konsekvent metodik och stringent utförande medan ett fördomsfullt tankemönster ofta grundar sig på enstaka händelser och erfarenheter. Däremot har den statistiska forskningen lika svårt att uttala sig om och förutsäga en enskild människa som den fördomsfulla föreställningen har. Så även om någon professor skulle kunna påvisa en statiskt relation mellan exempelvis övervikt och lathet är den informationen oanvändbar när du möter (eller vill bedöma) en överviktig människa. Enskilda företeelser och enstaka människor står utanför statistiken på grund av verklighetens komplexa natur som inte går att reducera till siffror. Detta gör att säker forskning (läs statistik) är mindre meningsfull om vi med det menar att vara nära verkligheten. Inom kvantitativ metodik tillverkas modeller och teorier som är säkra genom att vara konsekventa och ha en tydlig form. Men de kommer längre och längre bort ifrån verklighetens komplexitet då de generaliserar sig till intighet. Om vi istället vill ligga väldigt nära verkligheten tvingas vi att lämna säkerheten (läs statistiken) till förmån för det unika och specifika hos varje människa vi stöter på. Med detta menar jag inte att statistisk forskning är meningslös i ordets breda bemärkelse, (se dess stora värde på makronivå här). Men jag tror det är viktigt att se vilken typ av information som en vetenskaplig ansats genererar och vad den inte genererar samt att det finns ett motsatsförhållande mellan säker och meningsfull forskning.

Fördomar & stereotyper

Inom ett forskningsområde som kallas social kognition behandlas hur omständigheter i vår sociala omvärld påverkar oss medvetet såväl som omedvetet. Bland annat har det påvisats att om vi blir påminda om vår egen dödlighet så ökar fördomsfullt beteende, svartvitt tänkande, stereotypiserande och syndabocks-beteende. Bakgrunden är att vi genom exempelvis syndabocks-beteende omformar våra rädslor till något kontrollerbart som ligger utanför oss själva och som vi kan angripa istället för att erkänna det oundvikliga och oförsvarbara; vår egen kommande död. Forskningsresultat visar att studenter som innan presidentvalet i USA 2004 blev påminda om sin egen dödlighet helt bytte politisk preferens från Kerry till Bush, där den senare administrerade ett krig mot terrorism och ”de onda”.

Lite förenklat kan man säga att vi människor har en benägenhet att mentalt regrediera vid hot. Tyvärr innebär denna regression ofta ett återgående till basala beteendemönster med djuriska förtecken såsom aggression och syndabocks-beteende. En tänkbar lösning kan vara att hjälpa människor att utveckla ångestaccepterande förmågor där de lär sig att observera och avdramatisera känslor och identifiera dem som ofarliga impulser, exempelvis genom träning i mindfulness [som jag har skrivit om här].

Vad är empati?

Ordet empati kommer från grekiskans empatheia och betyder ungefär inkännande. Detta är något annat än sympati som betyder medkänsla och som omfattar positiva känslor för någon annan. I motsats till sympati innebär empati att kunna uppleva och uppfatta en annans känsla eller stämning utan att göra någon värdering av den. Detta kan i praktiken innebära att man kan ha empatisk förståelse för någon som man inte tycker om eller att man kan älska någon utan att ha empatisk förståelse.

Ända sedan Freuds tid har empati varit ett neutralt begrepp men i dagens språkbruk har det fått en positiv betydelse. Empati kan beskrivas vara en process genom vilken man får information om en annan människas känslor så att man förstår hennes upplevelse. Empati betyder därför att förstå, utan att bedöma, och att låta denna förståelse vara vägledande i kontakten med den andra. Det innebär att öka uppmärksamheten mot de känslomässiga och underliggande budskapen i en människas tal eller generella kommunikation och förhålla sig aktivt till dessa. Vi använder både känsla och intellekt i denna process. För att kunna ”ställa in oss på samma våglängd” som personen behöver vi ta till hjälp känslor, intuition och förnimmelser hos oss själva. Den empatiska processen stannar emellertid inte vid detta. Vi behöver ”realitetstesta” de förnimmelser och känslor som människan väcker i oss och reflektera kring dem så att förståelsen av personen inte styrs av våra egna behov.

Vetenskaplig mindfulness

Det forskas nu ganska mycket på mindfulness även om det traditionellt funnits ett större intresse för innehållet i eller produkterna av vårt medvetande än medvetandet självt. Jag läste nyligen en publicerad artikel som beskrev mindfulness som förmågan att hantera vår egen uppmärksamhet. Vanligtvis sker en värdering omedelbart när vi lägger märke till något och vi assimilerar informationen till våra redan etablerade mentala scheman. Det vi stöter på dömer vi vanemässigt. Vår förförståelse påverkar också vad vi från början uppmärksammar. Denna automatiska förmåga fyller en viktig funktion då den ordnar tillvaron i förståeliga nedbrytbara delar men gör också att vi oftast skaffar oss en ytlig, ofullständig och förvrängd bild av verkligheten.

En del av mindfulness innebär att förlänga den icke-värderande uppmärksamheten och vara närvarande i nuet. Då kan också de vanliga mentala produkterna såsom tankar, bilder, känslor, verbaliseringar och impulser bli observerbara och objekt för vårt medvetande. Eftersom träning i mindfulness innebär att komma mera i kontakt med det som händer i nuet utan kategoriseringar och slentrianmässigt tänkande kan det generera ett mer flexibelt agerande baserat på det som faktiskt händer.

En annan kännetecknande effekt av mindfulness är en större mental rörlighet. Man kan använda medvetandet som en zoom-lins och tillämpa klar närvaro genom att ta in det stora perspektivet eller fokuserad uppmärksamhet genom att ställa in sig på detaljerna i en situation.

Ibland blandas mindfulness och självkontroll ihop. Självkontroll kännetecknar de moderna västra kulturerna där man anstränger sig för att uppnå mål och att nå framgång på såväl professionella som personliga arenor. Mindfulness är däremot inte ett redskap för att se till att jaget rör sig i en fördefinierad riktning. Det är först och främst en förmåga att vara uppmärksam på den pågående processionen som jaget är upphovsman till, inklusive alla försök till självkontroll. Mindfulness kan till och med vara till hjälp för att förstå när det är bäst att praktisera självkontroll och när det klokaste är att stiga av kortegen.

Fyra öron

På en nyligen åtnjuten kurs hos den kapabla Thomas Jordan från Göteborgs universitet fick jag presenterat för mig en utmärkt pedagogisk bild av vårt lyssnande. Tänk dig ett huvud med fyra öron. Det första örat lyssnar efter sakinnehåll och vad samtalspartnern vill informera mig om. Det andra örat hörsammar uppmaningar, vad personen vill att jag ska göra. Det tredje örat uppfångar relationsbudskapet och tolkar vilken slags relation personen vill att vi ska ha med varandra. Det fjärde örat beaktar självutlämnande innehåll, dvs. vilka tankar, känslor och behov som uppfyller min samtalspart.

Alla dessa symboliska öron är viktiga, däremot använder vi de tre första i betydligt större utsträckning än det sista. Så nästa gång du reagerar på någonting någon säger, fundera över vilket öra du använder? Hur förändras din tolkning och upplevelse om du väljer att lyssna på det självutlämnande örat?

MHC – en modell för hierarkisk komplexitet

På en kurs i vuxenutveckling som jag nu har glädjen att ta del av har vi bekantat oss med en modell som beskriver hierarkisk komplexitet. Den har faktiskt en matematisk grundval och kan således tillämpas på all information. Vi analyserar just nu transkriberade intervjuer för att hitta olika nivåer av komplexitet. Dessa nivåer kan vara spännande att använda som glasögon för att se mönster i samtal och att bättre förstå varför missförstånd och kommunikationsbrister uppstår. Här nedan återger jag en förenklad beskrivning av de vanligaste nivåerna inom MHC som vuxna individer brukar använda sig av:

Konkreta resonemang

Information på en konkret nivå beskriver enstaka händelser eller faktum. Konkreta beskrivningar som uttrycker orsak och verkan, men är begränsade till konkreta fall med enstaka tidpunkter, personer och platser. Individen är begränsad till enstaka erfarenheter och situationer, utan att kunna generalisera. Ett exempel på ett uttalande är: ”Hållbar utveckling innebär att jag kastar mina soppåsar i rätt fack.”

Abstrakta resonemang

Istället för att berätta om specifika personer och händelser kan personen generalisera om kategorier av människor och saker. Hon koordinerar grupper av konkreta element genom klassificeringar, t ex ”möbler” som exempelvis grupperar de konkreta elementen ”bord” och ”stol”. Abstrakta variabler är sådana kategorier som kan formas av grupper av människor, saker, platser, händelser eller handlingar. Ett vanligt förekommande kännetecken på abstrakt resonerande är kvantifieringar som ”alla”, ”ingen”, ”alltid”. På denna nivå hittar vi också tautologier och cirkelresonemang som: ”Det är som det är.” Exempel på uttalande: ”Hållbar utveckling innebär att alla måste sluta konsumera en massa varor.”

Formella resonemang

Med ett formellt resonemang krävs att en person koordinerar minst två abstrakta variabler. Detta sker ofta genom att beskriva kausala samband dem emellan: orsak-verkan, problem-lösning. Typiska nyckelord eller nyckelfraser är ”därför att”, ”således”, ”om – så”. Exempel på en formell mening är: ”Om koldioxidnivån stiger så medför det att temperaturen stiger.” Frasen ”så medför det” koordinerar de två abstrakta elementen ”koldioxidnivå” och ”temperaturen”. Personen kan använda logik för att bevisa eller motbevisa ett påstående och kan också börja reflektera över sitt eget tänkande. Ett exempel på formellt resonemang är: ”En hållbar utveckling innebär att vi kan få naturresurserna att räcka längre genom att vi blir bättre på att hushålla med dem.”

Systematiska resonemang

Ett resonemang på en systematisk nivå innebär att flera variabler samverkar för att skapa ett sammanhängande system. Man formar system ur flera samverkande formella relationer, t ex ett rättssystem, biologiskt system, ekonomiskt system eller ekosystem. Personen kan sätta samman många olika händelser, orsaker och resultat för att förklara något. Inom den systematiska nivån finns ofta ett processtänkande tillsammans med en kontextuell medvetenhet, dvs. insikt i att olika faktorer kan vara olika relevanta i olika sammanhang. Exempel på uttalande: ”En hållbar utveckling skapar vi genom att produkter och material återvinns så att de rör sig i slutna kretslopp.”

Metasystematiska resonemang

På en metasystematisk nivå integreras flera system eller perspektiv på ett systematiskt ordnat sätt. Med ett metasystematiskt tänkande kan man förhålla sig till och observera system utifrån och diskutera systemens egenskaper och deras jämförbarhet. På denna nivå kan man reflektera över de antaganden som system bygger på. Vanligt för metasystematisk nivå är att man talar om perspektiv eller synsätt snarare än om en riktig modell eller ”det rätta systemet”. Fler exempel på detta är en förståelse för hur olika sammanhängande värdesystem, ideologier, kulturer eller principer kan vara i konflikt med varandra, t ex när lagen om yttrandefrihet står i konflikt med lagen om hets mot folkgrupp. Exempel på uttalande: ”Man talar om tre ömsesidigt beroende dimensioner av hållbar utveckling: den sociala, den ekologiska och den ekonomiska. Den sociala dimensionen handlar om att uppfylla de grundläggande mänskliga behoven medan den ekologiska dimensionen beskriver hur vi långsiktigt bevarar ekosystemets mångfald och den ekonomiska berör hur vi ska hushålla med naturens resurser. Sammanlänkningen av sociala, ekologiska och ekonomiska dimensioner innebär att försummandet av en av dem följaktligen leder till att de andra undermineras och således undergrävs en hållbar utveckling.”

Olikhet i forskning

Det finns två forskningsansatser som är diametralt motsatta och som jag tror kan vara givande för många att reflektera över i vår moderna forskningstidsålder.

Nomotetiska vetenskaper är lagsökande och har som sitt högsta mål att formulera universella regler. Man är ute efter det som är så exakt som möjligt och samtidigt allmängiltigt. Man vill bygga upp en modell som fångar det universella. Då krävs det att man bortser från det som är unikt. Discipliner som har betoning på det nomotetiska är fysik, samhällsvetenskaper och nationalekonomi. Dock är det svårt att forska om komplexa företeelser inom denna ansats.

Ideografiska vetenskaper försöker beskriva det unika och individuella och vill förklara särskilda företeelser så nära verkligheten som man kan komma. Exempel på discipliner är historia och geografi. Att utveckla generella historiska teorier är till det närmaste en skymf. När man söker efter förklaringsmodeller till ryska revolutionen är det unika företeelser som är i blickfånget. Utifrån geografin är London en unik stad som inte går att förklara med allmängiltiga urbaniseringsprinciper. Ideografiska forskare kan anses vara vetenskapligt promiskuösa eftersom de använder teorier helt pragmatiskt och efter behov.

Givetvis behövs dessa båda ansatser inom det vetenskapliga fältet. Däremot råder det en stark ojämvikt ur tvärvetenskaplig synvinkel. Den nomotetiska inriktningen utgör huvuddelen av forskningen. Det är lättare att få forskningsmedel med denna ansats, så trenden ser inte ut att avta. Kanske ligger en del av förklaringen i att den nomotetiska forskningen kittlar flest öron då den använder stora penseldrag och tillhandahåller förklaringsmodeller som kan användas oavsett sammanhang och kultur. De stora penseldragen kan däremot alltför ofta försumma detaljrikedom och det verklighetsnära. För att parafrasera mig själv: Det lättsmälta är inte alltid det mest näringsrika, inte heller inom vetenskaplig metodlära.

Arenor för medvetandet

Jag har skrivit en del om medvetandeutveckling och komplexitetsnivåer hos tänkandet [här] och [här]. En viktig detalj är att dessa medvetandestadier varierar kontextuellt, dvs. med sammanhanget. Följande fem aspekter eller områden kan vara värda att beakta:

• Komplexitetsmedvetenhet – att förvänta sig förekomsten av särskilda omständigheter och bakomliggande orsakssamband som kan vara relevanta för att kunna förstå och utföra en uppgift på ett framgångsrikt sätt. Låg grad av komplexitetsmedvetenhet innebär att man inte reflekterar över möjliga orsaker och konsekvenser, utan tar ställning och agerar på grundval av det självklart uppenbara. Hög grad av komplexitetsmedvetenhet leder till en undersökande grundhållning: man är väl medveten om att det förmodligen finns en mängd relevanta omständigheter och möjliga konsekvenser som man ännu inte har kunskap om.
• Kontextmedvetenhet – att överblicka det vidare sammanhang som uppgiften befinner sig i och hur åtgärder vad gäller den konkreta uppgiften påverkar den vidare kontexten och hur kontexten påverkar den konkreta uppgiften. Kontextmedvetenheten varierar i så kallade skalnivåer. Exempel på växande skalnivåer är: min egen arbetsdag, min arbetsgrupps uppgifter, arbetets kvalitetsnormer, min organisations måluppfyllelse och relationen mellan min organisation och en föränderlig omvärld. Ju större skalnivå en person överblickar, desto större är sannolikheten att denne känner ansvar för att bidra till att den större helheten fungerar väl.
• Intressentmedvetenhet – att aktivt reflektera över vilka intressenter som är betydelsefulla i relation till den uppgift man arbetar med samt söka förstå de olika intressenternas inblandning och upplevelse. Hög grad av intressentmedvetenhet gör det möjligt att ta ett steg tillbaka från det egna synsättet och lämna plats för att ta del av andras åskådning. Det innebär en förmåga att reflektera över hur egna och andras målsättningar förhåller sig till varandra och söka vägar att öka förenligheten mellan dessa, t.ex. genom att anpassa sitt sätt att kommunicera så att det knyter an till andra intressenters föreställningsvärldar.
• Självinsikt – att medvetet se karaktären på egna tankar, känslor, tyckanden och beteenden och reflektera över inre processer och experimentera med nya och mer effektiva förhållningssätt. Hög grad av självinsikt medför en insikt om att egna inre processer är en viktig bidragande orsak till hur interaktionen med andra fungerar. En starkt utvecklad självinsikt gör det möjligt att utveckla personliga tekniker för att aktivt hantera egna reaktioner så att dessa inte står i vägen för uppnåelsen av viktiga mål.
• Perspektivmedvetenhet – att uppmärksamma egenskaper i eget och andras perspektiv och därmed förstå hur egenskaper i perspektiv styr tolkningar, ställningstaganden och förhållningssätt. En hög grad av perspektivmedvetenhet innebär ett flexibelt förhållande till egna och andras föreställningar och värdesystem och leder till en förmåga och vilja att använda kontrastverkan mellan olika perspektiv för att utveckla rikare och mer välgrundande handlingsstrategier.

Denna uppräkning vill påvisa att en människa exempelvis kan agera utifrån individualistens nivå i sin kontextmedvetenhet men fungera utifrån strategens utvecklingsnivå gällande intressentmedvetenhet. Så ens totala medvetandenivå behöver alltså inte vara enhetlig över alla arenor utan kan variera utefter dessa fem områden. Man kan se arenorna ovan som ett kompass över vilka delar som är mest och minst välutvecklat hos en själv.

Ovanförda samtal

Jag har helt nyligen under min senaste psykologikurs skrivit ett paper med titeln ”Ovanförda samtal”. Det är skrivet utifrån ett vuxenutvecklingsperspektiv och handlar om att många av de krav och förväntningar som ställs på vår kommunikationsförmåga är ovanför våra huvuden eller uppom vår ram av förståelse. Många tekniker om hur vi bättre kan kommunicera som lärs ut vid diverse utbildningar förväntar en förmåga att kunna tänka om tankar och känna om känslor, vilket faktiskt är otillgängligt för en majoritet av den vuxna befolkningen att automatiskt förmå. Jag skriver om hur man med hjälp av modern vuxenutvecklingsteori bättre kan anpassa utbildningar efter de givna förutsättningar som varje deltagare besitter. Om vi vill att utbildning ska leda till lärande och utveckling behöver större hänsyn tas till att och hur vi mentalt utvecklas genom hela livet. Du kan läsa mitt paper i sin helhet här.

Varför vuxenutveckling?

Svaren på frågan vad teorierna kring vuxenutveckling (som jag har skrivit om här och här) egentligen är bra för och deras praktiska påföljder kanske inte är helt uppenbara. Av denna anledning tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på konsekvenserna av dessa idéer.

Vuxenutveckling handlar inte om personlighetstyper utan om människans växande förmåga att använda sin uppmärksamhet. Alla som är vakna förfogar över sin uppmärksamhet i viss mån. Sedan kan man fråga sig om det finns skillnader mellan hur mycket som vi förfogar över? Har alla lika mycket grad av uppmärksamhet? Är vissa människor mer vakna än andra?

En viktig konsekvenskedja handlar om vilka förväntningar och krav vi ställer på omgivningen. En människa med låg grad av mental komplexitet kan exempelvis inte tillämpa allmänna principer på det egna livet. Det här kan innebära problem när vi inom företag vaskar fram och använder visioner och målsystem som är relativt abstrakta till sin natur. Dessa individer kan inte omsätta idéerna till något användbart. Företag bör därför vara måna om att hjälpa deras personal att applicera tankarna beroende på den enskilda individens utvecklingsfas.

En annan angelägen konsekvens rör den känslomässiga bördan som kan uppstå om vi inte tar hänsyn till vuxenutvecklingens stadier. En uppmaning såsom att ”du är ansvarig för ditt eget liv” leder med stor sannolikhet till känslor av skuldbeläggande och är betungande för en person med låg mental komplexitet. Det uppfattas som ett krav på att influera något som man inte upplever sig kunna påverka. Den som däremot har hög mental komplexitet skulle troligtvis uppfatta kommentaren om ansvar som något positivt och livsbejakande. Det tolkas som en uppmuntran till att påverka och forma det egna livet.

Denna olikhet i förmåga till ansvar och att tillämpa det abstrakta får följdriktigt verkan på många andra system såsom undervisning, samhälle, politik osv. Vi har ofta en oreflekterad förväntan om att vuxna individer automatiskt kan förstå allmänna principer, se orsakssammanhang och ta ansvar. Men utifrån utvecklingspsykologisk teori stöter vi på problem om vi tar detta för givet. Vi behöver istället erkänna att människor i vuxet tillstånd befinner sig på mycket olika mentala stadier och dessutom arbeta med hur vi bygger upp stödstrukturer som hjälper människor att komma vidare.

Jagutveckling

Jag var helt nyligen på en synnerligen intressant kurs om vuxenutveckling som hölls av Thomas Jordan, forskare vid Göteborgs universitet. Den gav en utmärkt bild av vuxenutveckling som forskningsfält och vi som deltagare fick hjälp att se sambanden och skillnaderna mellan jagutveckling, vuxenutveckling och kognitiv komplexitet. Jag rekommenderar mycket varmt Thomas som kursledare. Min uppmärksamhet har nog aldrig tidigare varit så fokuserad under två föreläsningsdagar. För mig handlade det både om det sammansatta ämnet och Thomas gedigna kunskap och förmåga att tala obehindrat och reflekterande om ett sådant komplext tema.

Jag har tidigare skrivit om Roberts Kegans modell för medvetandeutveckling [här]. Nu vill jag passa på att återge en sammanfattande bild av jagutveckling ut ett större perspektiv som baseras på flera olika forskare inom fältet. Det handlar egentligen om hur vi människor använder vår uppmärksamhet och att denna förmåga kan utvecklas och anta mer komplexa former. Följande uppräkning är en grov förenkling av jagutveckling i form av kategorier där varje indelningsgrupp införlivar den föregående.

1. Konformisten – reflekterar inte över bakomliggande orsakssamband och har en svag benägenhet att se kopplingar mellan olika händelser samt tenderar att tillskriva individer egenskaper baserat på grupptillhörighet. Förklaringar av beteenden består av fasta egenskaper och personen lägger inte märke till att tyckanden och tolkningar är subjektiva. Hon har ett starkt behov av att bli godkänd av omgivningen och har en sårbar och oreflekterad självbild med tydlig tendens till vi/dom-mentalitet. Hon fäller snabbt kategoriska omdömen och söker efter entydiga regler och instruktioner. Personen förklarar oönskade händelser med ödet, otur eller andras negativa egenskaper och går lätt i försvar vid kritik. Hon är ovillig till förändring och har en låg toleransnivå för det som är annorlunda.
2. Experten – har en svag medvetenhet om risken för att dra felaktiga slutsatser och att ha egna blinda fläckar. Personens uppmärksamhet är riktad mot konkreta uppgifter och problem inom det egna ansvarsområdet. Hon är tydligt identifierad med den egna kompetensen inom hennes roll eller yrke. Personlig utveckling ses i termer av att bli skickligare och mer effektiv och hon förväntar sig att problemlösningsförmåga är en konsekvens av expertis; är man tillräckligt kunnig kan man ge svar på alla frågor. Hon förmodar att det ska finnas en konkret och entydig metod för att hantera uppgifter och tappar intresset för resonemang som rör sig på en hög abstraktionsnivå. Makt uppfattar personen i termer av formell position och nyttjar ofta övertalning och argumentation som medel att påverka.
3. Strävaren – har en stark benägenhet att reflektera över orsakssammanhang och lägger märke till det faktum att andra har sina egna behov som styr deras förhållningssätt. Personen är medveten om att tolkningar kan vara missvisande och bygga på bristfällig information och söker efter begripliga orsaker till människors beteenden. Personen har stark ansvarskänsla och är ofta drivande för principer som lika rättigheter, likabehandling, rättssäkerhet, objektivitet, integritet osv. Hon har ett personligt förankrat värdesystem för vad som är rätt och riktigt och en hög grad av tolerans för andras rätt ha tänka annorlunda. Dock har hon en tendens att förlita sig på ett perspektiv för att tolka problem och välja åtgärder.
4. Individualisten – är medveten om att tolkningar är beroende av egenskaper i det perspektiv man använder sig av och är benägen att reflektera över om egna utgångspunkter behöver förändras. Hon är medveten om att rationellt tänkande kan ha begränsningar och har kännedom om sina egna försvarsmekanismer. Personen har ett behov av att känna engagemang för ett större syfte och identifierar sig starkt med existentiella värden. Hon ser sig själv som en process snarare än en personlighet och har svag benägenhet att dra gränser mellan vi och dom. Självbilden är sammansatt och tolerant för inre motsägelser. Hon utövar inflytande över andra genom att formulera visioner och inbjuda till delaktighet och är intresserad av annorlunda synsätt som redskap för att vidga den egna förståelsen.
5. Strategen – är starkt benägen att reflektera över perspektivs egenskaper och har god förmåga att dra nytta av tolkningssystem som har mycket olikartade begreppsvärldar. Hon ser språkets begränsningar där modeller och teorier är ofullständiga försök att beskriva mångskiftande och svårfångade förhållanden. Personen har en god förmåga att hålla den vidare kontexten i blickfältet samtidigt som konkreta frågor behandlas. Personliga mål och ambitioner formuleras ofta i abstrakta termer såsom att bidra till en mänskligare värld, minskat lidande, hållbart samhällssystem osv. Hon har en svag identifikation med positioner och organisationer då dessa betraktas som arenor för att verka för existentiella värden. Personen är fri från defensivitet och känner det inte nödvändigt att försvara självbilden och är tillika anspråkslös och prestigefri med lågt behov av offentligt erkännande. Hon har god förmåga att upprätthålla välvilja och respekt inför människor som agerar problematiskt. Hon kan lätt växla mellan att uppleva känslor och betrakta tolkningen av dessa.
6. Alkemisten – kan hålla många och motsatta idéer, känslor och möjligheter i tankarna samtidigt och går lätt in i ett icke-vetande som öppnar upp för nya lösningar och kreativitet. Hon har en mycket god förmåga att flexibelt ställa sig själv i tjänst för det som behövs i nuet och kan rikta hela sin uppmärksamhet mot andra personers tillstånd. Personen besitter också en stark förmåga att känna samhörighet med personer som är mycket annorlunda och saknar helt och hållet vi/dom-identifikation. Hon kan gå djupt in i en mångfald av olikartade föreställningsvärldar och vara helt medveten om egna kroppsprocesser, reaktioner, tankar, känslor och tolkningar.