Förändring är svårt. De allra flesta som varit förändringsledare har känt detta förändringsmotstånd. Det är nästan som om vi människor skulle ha ett immunförsvar mot förändring.
Jag tror sällan detta motstånd handlar om för dålig motivation, svag vilja eller bristande karaktär. Istället har vi människor ofta tävlande engangemang och behov som bevarar status quo. Vi kan ta ett exempel:
Ex. Jag är engagerad i värdet av mer öppen och direkt kommunikation på arbetet.
Vad gör du eller vad gör du inte som hindrar din hjärtefråga från att bli mer uppfylld?
Ex. Jag säger inte ifrån när människor bryter denna princip. I tysthet accepterar jag skitsnack bakom ryggarna.
Nästa steg är att rama in ditt självförsvar, dvs. ett engangemang som tävlar med din första målsättning. Det handlar om olycka som du speciellt mycket vill undvika. Om det första engemanget är den himmel du vill ha på jorden är detta engagemang helvetet du försöker hålla borta.
Ex. Jag är också engagerad i värdet att inte bli uppfattad som Besserwissern, jag vill att folk ska tycka om mig.
Ofta är vi mer eller mindre omedvetna om dessa konkurrerande behov. Detta utgör ett mentalt immunförsvaret mot förändring. Det är nästan omöjligt att få till stånd viktiga förändringar i ett system eller organisation utan att förändras själva som människor.
Dessa tävlande engagemang styrs av våra grundantaganden. Detta är föreställningar som vi ser som självklart sanna, ex. vatten är blött, bord är hårda och även uppfattningar som att om jag konfronterar någon som blir fruktansvärt arg är det lika med världens undergång. Dessa antaganden är egentligen inte något vi har, utan dem har oss.
Att medvetandegöra sina egna stora antaganden görs genom att ta det konkurrerande behovet och fråga sig vad jag skulle känna om det som jag är rädd för inträffar.
Ex. Om jag blir uppfattad som Besserwissern och folk inte tycker om mig skulle jag bli utstött och till slut uppleva arbetet som en enda stor mardröm som jag inte kan vakna upp ifrån.
Ett stort antagande som detta kan vara sant eller också inte. Men vi kan aldrig ta reda på hur det förhåller sig med antagandet om vi inte ställer det framför oss, tittar på det och får distans. När denna distans uppnås kan vi börja notera vad som händer och inte händer som en konsekvens av våra stora antaganden. Vi kan börja registrera tillfällen som motsäger våra förgivandetaganden. Sakta men säkert kan vi förändra vårt eget beteende och kanske upptäcka att våra stora antaganden hade giltighet när vi var små men inte längre. Detta är lärande inre samtal.
Like this:
Bli först att gilla denna post.
Ping:Kroppslig träning « Glenn Carlbarks blogg